6 posts tagged “blommor”

När jag vaknade i morse regnade det. Efter en lång tid av bara sol kändes allt så befriande. Det var alldeles vindstilla, regnet kom nästan ljudlöst ner på den törstande jorden. Växterna, som dag efter dag, kämpat mot torkan med hårt tillslutna klyvöppningar och inrullade blad, kunde nu ta emot det välsignade regnet.

Jag kände med växtligheten - jag, som har kunnat dricka vatten ur kranen hur lätt som helst, när jag velat, kände en underbar lycka. Vi människor är trots allt en del av naturen, även om många känner sig stående över den.

Det är nödvändigt för vår fortsatta existens att inse denna delaktighet, att vi är medvetna om hur skör jämvikten är och hur lite vi vet om naturens jämvikt. Hur lätt kan inte vi i vår okunnighet rubba den.

Jag önskar, och är naiv nog att tro att vår samexistens med naturen skulle bli rikare om vi lärde våra barn att se sammanhang och det fantastiska i växter och djur.

Det är synd om barn, som är så destruktiva, att de bryter grenar och stjälkar och sparkar sönder i rabatter och slänger redan blommor på trottoaren. Små barn jagar duvor som fredligt pickar på torget. Föräldrarna ser inget eller bryr sig inte.

Min pappa och jag delade intresset för naturen eller rättare sagt han lotsade mig in i det intresset. Jag minns våra cykelturer på slätten då vi lyssnade på "horsgökens" våryra. "Horsgök" är det folkliga namnet på enkelbeckasinen. Min pappa förklarade för mig hur de frambringade det smattrande ljudet och vi gladdes tillsammans med fåglarna över att våren var på gång.

Sommarkvällarna med koltrastsång från grantopparna njöt vi av tillsammans. Han sa alltid att blommor var vackrast där de står och växer. Vi plockade sällan buketter.

Om barn fick höra om alla barnens finurligheter tror jag att de skulle bli mer rädda om naturen. Jag har delgivit mina vänner pedagogerna detta. Somliga ler förbindligt, andra skrattar högt. I deras ögon läser jag: Naiv.

I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma! 

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är. 

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!

Nu är sommarlovet snart slut. Barnen ser fram mot skolan med olika förväntningar. De små sju-eller sexåringarna ska snart få bekräftat att de nu är stora. De äldre, som kanske har en mer realistisk syn på arbetet, kamraterna, mobbning eller ev framgång, önskar nog några veckor till av icke strukturerad tillvaro.

Som pensionär har jag inte arbetslivets hållplatser: arbete, semester, arbete osv. Jag saknar det. Jag saknar över huvud taget det ordnade livet på en arbetsplats. Visst kan jag strukturera mitt liv, ordna min arbetsdag osv. Men det blir inte detsamma i alla fall.

För mina krukväxter är sommarlovet också på väg att ta slut. Det har varit en bra sommar. Mina clivior har så glänsande mörkgröna blad, lyckoklövern, min absoluta favorit har vuxit enormt. Bladen är mörkare gröna nu på sommaren och blommorna mörkt rosa i stora samlingar på styva stjälkar. Min stora begonia med de dekorativa prickiga bladen blommar mörkt rosa. Det känns ledsamt att behöva ta in dem i den torra värmeledningsluften och det sämre ljuset! Men naturen här är grym mot dessa våra sköna invandrare. Det finns ingen annan utväg.

Mina amaryllisar däremot längtar säkert bort från trädgårdssnäckornas raspanden på bladen. Varje morgon har jag befriat dem från dessa rivjärn, men nattens skador sitter där de sitter. Nu väntar en torr tillvaro på de. Månntro det vilar några knoppar inne i lökarna?

Mina jul-och påskkaktusar har precis kommit ut. De ska stå ute några veckor för att temperatur och kvällsmörker ska hjälpa dem med knoppsättningen. Hoyorna blommar och fyller kvällstimmarna med sin väldoft. Det är krukväxterna som hjälper mig att få hållplatser i livet.

Midsommarafton - bara ordet är associationsrikt. Dans kring midsommarstång, barnens ponnyridning, släktkalas. I tankarna binder jag en midsommarbukett, så som unga flickor gjorde i ett försök att se in i framtiden. Vem skulle de gifta sig med? Själv har jag sådana tankar på hyllan för länge sedan. Jag är änka och tänker så förbli.

Varför band inte också gossarna en bukett att ha under kudden? Var det inte så viktigt för dem att veta vem de skulle gifta sig med? Var huvudsaken att det blev någon bara som servade i alla avseenden? Jag undrar.

Tillbaka till blombuketten. En mandelblomma måste finnas med, så underbar i sin vita dräkt. Smörblomman med sin robusta charm blir nästa blomma. Humleblomstret är oemotståndligt. Nejlikroten är ett svårt ogräs för ordentliga trädgårdsmänniskor. Det bryr sig nejlikroten inte om, den sträcker sin lilla gula blomma upp mot solen i alla fall. Daggkåpans blomma är verkligen vacker bara man bryr sig om att se efter. Den får också vara med. Röllekan får också plats i min bukett. Den är inte bara fin att se på, den luktar gott också. Min ljuva favorit harkålen måste ju få vara med. Till sist kersens vita spetsparasoll som pricken över i.

Men det blev ju åtta blommor! Det kan inte hjälpas. Så får det bli. För övrigt tänker inte plocka någon blomma. Min pappa sa alltid att blommor är vackrast där de står och förresten var det hela ju ett tankeexperiment och inget annat.

"Här är gudagott att vara, å vad livet dock är skönt..." Jag håller med Glunten (eller var det Magistern?) Humlan surrar i min trädgård också, som den gjorde i Wennerbergs Uppsala en gång.

Psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar" rinner också upp i mitt minne. Så vackra ord, så sanna.

Men allt är inte vackert. I naturen bland växter och djur pågår hela tiden kemisk krigföring och grymheter. Djuret människa är skicklig i det här avseendet.

Men just nu i den svala morgonen vill jag bara se det vackra, berusas av doften av aklejans älskliga blommor och fotografera pionknopparna som sväller och sväller. I min mobiltelefon har jag en riktigt bra digitalkamera, liten och lätt, alltid med. På något sätt förstärker den livskvaliteten! I den samlar jag synminnen för vinterns behov.

För ganska så länge sen köpte vi i vår familj en gammal, röd stuga på landet. Den ligger i skogen vid slutet av en väg. När vi först såg vår stuga var det vinter. Det var kallt och mycket snö det året. Huset ligger på en kulle runtomkring orörda snöbackar och granar nedtyngda av snö.

Den gamle mannen, som blivit kvar när hustrun och deras dotter hade dött, var nu själv död sedan tio år. Dotterdottern sålde huset.

Huset på kullen var mjukt inbäddad i all snön. Det såg ut som om det sov. Kanske drömde det om gamla tider, eller väntade det på våren och att människor skulle komma till stugan. Huset och omgivningen andades frid. Huset vaktades av fyra stora askar, med tydliga spår av hamling i gamla tider.

När våren kom upptäckte vi att det i en av askarna växte en flogrönn. Pingstliljor blommade här och var. De hade lämnats kvar av sorken. Älg och rådjur hade haft daglegor i trädgården.

Varje vår upptäckte vi nya växter. Syrénbersån väcktes ur sin törnrosasömn. Den var lätt att föryngra. Äppleträden blommade och i backslänterna blommade smultron. Barnen såg fram emot att senare få plocka mogna bär. Vildhallonen hade vandrat in i trädgården till pollinerande insekters glädje och så småningom även till människornas.