10 posts tagged “trädgård”

I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma! 

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är. 

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!

Jag håller ett naturens under i mina händer! Tänk att potatisskal, teblad, kaffesump, marsvinsburens urstädade innehåll mm kan bli friskt doftande dunderjord! Maskarna förökar sig och förmodligen också mikroorganismerna fast de inte syns.

Jag har tre nätkomposter intill varandra. (Till grannarnas förtret). Den äldsta lade jag ett tjockt lager löv över i höstas. Det lagret är nu är nu tämligen glest mellan bladen. Maskarna har säkert kunnat arbeta även i vinter. Förra vintern, när jag "matade" komposten med nytt material, rörde jag om en smula i den. Då ångade jag! Det var kallt i luften och ångan syntes som rök. Undret i min trädgård!

Så bra att en del daghem komposterar så att barnen lär sig. Små barn är så öppna och positiva till "vetenskap". Det är på daghem man ska börja! Jag vill tro att barn, som fått se i mikroskop hur växter är uppbyggda. De kommer inte att "roa" sig med att bryta sönder nysatta träd, rycka upp plantor i planteringar osv. Jag vill tro det! Måtte jag få uppleva detta.

Och så här (bl a) ser det ut när jorden är färdig. En porslinshyacint från min trädgård.

Det finns en tidskrift som heter Natur och Trädgård, som jag i många har prenumererat på. I den träffar man verkligen entusiaster och mycket kunniga människor. Jag ser fram emot varje nummer även om jag verkligen känner att det är stor skillnad mellan deras trädgårdar och min. Nåja, jag älskar min rufsiga trädgård lika mycket för det.

I senaste numret refererades till en avhandling om krukväxter av etnologen Clas Bergvall. Där skriver han bl a att det är krukväxten i fönstret som gör bostaden till ett hem. Så bra formulerat, så riktigt och sant. Det är viktigt att ha något att bry sig om, att sköta och se det växa och trivas.

Jag hade en kollega en gång, som berättade att på hennes gamla arbetsplats brukade man varje vår ha sticklingförsäljning kollegor emellan. Var och en tog sticklingar i sina egna fönster. Pengarna man fick in gick till kaffekassan.

Kul idé! Att idén gick att genomföra berodde nog på att det var en stor arbetsplats och att det var övervägande kvinnor som arbetade där.

De allra flesta barn och vuxna mår bra av att så, sätta och sköta det som växer i jorden. Jag tror att det ligger djupt förankrat i vår natur. De allra flesta av oss kan nog förverkliga "gröna drömmar".

För några år sedan såg jag i ett hyreshus i centrala Paris hur någon hade förankrat en hink vid sitt fönster på andra våningen. I hinken växte en liten vinbärsbuske! Det såg så härligt ut! Tänk att mitt inne i en storstad kunna öppna sitt fönster och plocka en vacker klase röda vinbär! Det är livskvalitet! Skulle något sådant kunna förekomma i Stockholm eller Göteborg? Skulle det ens få förekomma? Jag tror inte det.

I min småstad har ett nytt radhusområde just blivit inflyttningsklart. Det är 8-10 hus med lite lite grönt utanför. På vänster sida om entrédörren vid samtliga hus blommar en laxfärgad rhododendron. Alla lika stora, alla i full blom. Då har trädgårdsglädje förbytts i trädgårdsterror. Jag skulle inte våga bo där. Tänk om jag glömde vattna min rhododendron till hösten, så att den frös på vintern!

"Här är gudagott att vara, å vad livet dock är skönt..." Jag håller med Glunten (eller var det Magistern?) Humlan surrar i min trädgård också, som den gjorde i Wennerbergs Uppsala en gång.

Psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar" rinner också upp i mitt minne. Så vackra ord, så sanna.

Men allt är inte vackert. I naturen bland växter och djur pågår hela tiden kemisk krigföring och grymheter. Djuret människa är skicklig i det här avseendet.

Men just nu i den svala morgonen vill jag bara se det vackra, berusas av doften av aklejans älskliga blommor och fotografera pionknopparna som sväller och sväller. I min mobiltelefon har jag en riktigt bra digitalkamera, liten och lätt, alltid med. På något sätt förstärker den livskvaliteten! I den samlar jag synminnen för vinterns behov.

Må så vara, men min trädgård är inte min enbart. Jo, ekonomiskt får jag allt dra försorg om den, men likriktningssträvandena är kvarterets eller gatans. När A klipper häcken (halva!) då måste B klippa sin sida (av ovansidan). Klipper A av misstag av en gren som kommit upp på B:s sida slänger han in den grenen i B:s trädgård. Rätt ska vara rätt!

Under sommaren ligger grilloset tätt över nejden. Med grillande grannar på tre sidor om tomten då är inte trädgården min längre.

"Man får ta seden dit man kommer" är satt ur spel. Som tur är har man som pensionär möjlighet att ta sommarmorgnarna till hjälp. Då är luften klar och frisk, allt andas ro. De glada grillarnas kroppar håller just då på att bearbeta konsumtionen från gårdagskvällen. Långt fram på förmiddagen varar lugnet.

Visst har dess hojtande medelålders män i färgglada förkläden rätt till avkoppling från ansträngande arbeten. Jag missunnar dem inte sina köttbitar och pavor, men det är svårt att vara medmänniska ibland.

Ett av de stora träden framför stugan började se dåligt ut. Bonden som bodde närmast var en van skogskarl och sade till mig att eftersom det skulle skada stugan om de föll i en storm så var det bäst att ta ner det. Jag våndades. Det är så svårt att ta ett så stort och ståtligt träd. Jag insåg omedelbart att hans kunskaper om träd vida översteg mina.

När dagen kom då trädet skulle ner ville jag inte vara närvarande. Jag stannade hemma i stan. Dagen efter åkte jag upp för att se hur det såg ut med tre träd i stället för fyra. Det var tidig vår, ljust och ännu inga utslagna blad på några träd. Allt såg så annorlunda ut! Trädet var styckat och uppsågat i lagom stora vedträn. Allt var staplat mot trädet intill, trädet med flogrönnen! Just över pionens växtplats!! På grund av min feghet, att fly fältet i stället för att vara med, så var pionen begravd!

Bonden hämtade veden på eftersommaren. Då syntes inte ett enda spår av pionen. Så följde en höst och en vinter fyllda av dystra tankar.

Några dagar senare for vi upp till stugan, bl a för att kratta ihop det slagna gräset. Men först måste jag se hur långt knoppen kommit! Först såg jag den inte, men sedan upptäckte jag den. Den låg avslagen i gräset! Den lyste röd i toppen. Så förtvivlad man kan bli för en förlorad blomma! Jag gick in i stugan och satte den i vatten, men den öppnade sig aldrig.

Nästa vår var vi oroliga: Skulle det komma upp några blad? Allting hade ju slagits av. Men det kom både blad och knopp! Det var högtidligt när pionen slagit ut och vi såg den för första gången. Blomman var ganska mörkt röd. Blombladen var så många och så tunna. De glänste som siden. Vi betraktade den lilla överlevaren nästan andaktsfullt. Sedan första blomåret har den blommat varje år med fler blommor och fler blad, med undantag för ett år!

Efter flera år syntes ett pionblad alldeles vid stammen av asken med flogrönnen! Vi rensade runt det lilla bladet, gödde jorden och lade på ny jord. År efter år kom det bara ett blad men så småningom blev det flera. Vi gladde oss varje år åt pionbladen.

Så en vår kom en knopp! Den visade rätt snart att det skulle bli en röd blomma. Tänk att pionplantan än en gång skulle skicka upp en blomma.

Hemma i stan gick vi och tänkte på den lilla knoppen och gladdes över "undret". En kväll ringde det i telefonen. En kollega meddelade med glad röst att han hade passat på att slå gräset vid vår stuga. Han var på besök hos sin bror som bodde i närheten. Han hade lånat broderns lie. Men du får kratta själv, tillade han. Jag tackade och värmdes av hans omtanke.

För ganska så länge sen köpte vi i vår familj en gammal, röd stuga på landet. Den ligger i skogen vid slutet av en väg. När vi först såg vår stuga var det vinter. Det var kallt och mycket snö det året. Huset ligger på en kulle runtomkring orörda snöbackar och granar nedtyngda av snö.

Den gamle mannen, som blivit kvar när hustrun och deras dotter hade dött, var nu själv död sedan tio år. Dotterdottern sålde huset.

Huset på kullen var mjukt inbäddad i all snön. Det såg ut som om det sov. Kanske drömde det om gamla tider, eller väntade det på våren och att människor skulle komma till stugan. Huset och omgivningen andades frid. Huset vaktades av fyra stora askar, med tydliga spår av hamling i gamla tider.

När våren kom upptäckte vi att det i en av askarna växte en flogrönn. Pingstliljor blommade här och var. De hade lämnats kvar av sorken. Älg och rådjur hade haft daglegor i trädgården.

Varje vår upptäckte vi nya växter. Syrénbersån väcktes ur sin törnrosasömn. Den var lätt att föryngra. Äppleträden blommade och i backslänterna blommade smultron. Barnen såg fram emot att senare få plocka mogna bär. Vildhallonen hade vandrat in i trädgården till pollinerande insekters glädje och så småningom även till människornas.