6 posts tagged “växter”
I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.
När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.
När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma!
Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är.
Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!
Rasism är fult, var det än uppträder!
Nu är sommarlovet snart slut. Barnen ser fram mot skolan med olika förväntningar. De små sju-eller sexåringarna ska snart få bekräftat att de nu är stora. De äldre, som kanske har en mer realistisk syn på arbetet, kamraterna, mobbning eller ev framgång, önskar nog några veckor till av icke strukturerad tillvaro.
Som pensionär har jag inte arbetslivets hållplatser: arbete, semester, arbete osv. Jag saknar det. Jag saknar över huvud taget det ordnade livet på en arbetsplats. Visst kan jag strukturera mitt liv, ordna min arbetsdag osv. Men det blir inte detsamma i alla fall.
För mina krukväxter är sommarlovet också på väg att ta slut. Det har varit en bra sommar. Mina clivior har så glänsande mörkgröna blad, lyckoklövern, min absoluta favorit har vuxit enormt. Bladen är mörkare gröna nu på sommaren och blommorna mörkt rosa i stora samlingar på styva stjälkar. Min stora begonia med de dekorativa prickiga bladen blommar mörkt rosa. Det känns ledsamt att behöva ta in dem i den torra värmeledningsluften och det sämre ljuset! Men naturen här är grym mot dessa våra sköna invandrare. Det finns ingen annan utväg.
Mina amaryllisar däremot längtar säkert bort från trädgårdssnäckornas raspanden på bladen. Varje morgon har jag befriat dem från dessa rivjärn, men nattens skador sitter där de sitter. Nu väntar en torr tillvaro på de. Månntro det vilar några knoppar inne i lökarna?
Mina jul-och påskkaktusar har precis kommit ut. De ska stå ute några veckor för att temperatur och kvällsmörker ska hjälpa dem med knoppsättningen. Hoyorna blommar och fyller kvällstimmarna med sin väldoft. Det är krukväxterna som hjälper mig att få hållplatser i livet.
De allra flesta barn och vuxna mår bra av att så, sätta och sköta det som växer i jorden. Jag tror att det ligger djupt förankrat i vår natur. De allra flesta av oss kan nog förverkliga "gröna drömmar".
För några år sedan såg jag i ett hyreshus i centrala Paris hur någon hade förankrat en hink vid sitt fönster på andra våningen. I hinken växte en liten vinbärsbuske! Det såg så härligt ut! Tänk att mitt inne i en storstad kunna öppna sitt fönster och plocka en vacker klase röda vinbär! Det är livskvalitet! Skulle något sådant kunna förekomma i Stockholm eller Göteborg? Skulle det ens få förekomma? Jag tror inte det.
I min småstad har ett nytt radhusområde just blivit inflyttningsklart. Det är 8-10 hus med lite lite grönt utanför. På vänster sida om entrédörren vid samtliga hus blommar en laxfärgad rhododendron. Alla lika stora, alla i full blom. Då har trädgårdsglädje förbytts i trädgårdsterror. Jag skulle inte våga bo där. Tänk om jag glömde vattna min rhododendron till hösten, så att den frös på vintern!
Tänk vilken tur att jag bor i Sverige! Tänk att få ströva i skog och mark utan att vara olaglig! Allemansrätten är något att vara mycket rädd om. Utländska turister måste känna en speciell frihetskänsla när de besöker vårt land. Denna frihet medför givetvis också ansvar och kunskap för såväl sverigeboende som turister.
Tänk att som jag fick göra i England, sitta vid vägkanten och med hjälp av kikare försöka artbestämma en växt som jag såg innanför staketet på ett gärde. Att på Linnés vis räkna ståndare då gick ju inte för sig. Dagens floror är så utomordentligt väl utrustade att det går bra att artbestämma det allra mesta efter bild och text.
Den bok som gett mig allra mest från min skoltid är nog Krok Almqvists Flora. Den är illa medfaren och alla blad sitter inte fast längre. Pärmen bär märken efter fjädrarna på cykelns pakethållare. Att samla växter var ju ett obligatorium i många skolor. Det var på gott och ont. Många sällsynta växter skövlades men "Kroken" och jag har haft många glädjestunder tillsammans!
"Här är gudagott att vara, å vad livet dock är skönt..." Jag håller med Glunten (eller var det Magistern?) Humlan surrar i min trädgård också, som den gjorde i Wennerbergs Uppsala en gång.
Psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar" rinner också upp i mitt minne. Så vackra ord, så sanna.
Men allt är inte vackert. I naturen bland växter och djur pågår hela tiden kemisk krigföring och grymheter. Djuret människa är skicklig i det här avseendet.
Men just nu i den svala morgonen vill jag bara se det vackra, berusas av doften av aklejans älskliga blommor och fotografera pionknopparna som sväller och sväller. I min mobiltelefon har jag en riktigt bra digitalkamera, liten och lätt, alltid med. På något sätt förstärker den livskvaliteten! I den samlar jag synminnen för vinterns behov.
Idag har jag rensat ogräs nästan hela dagen. Handleder och fingrar är ömma och värker så smått. När jag låg därute i landet så förundrade jag mig över den mänskliga naturen. Här river jag upp och sliter och drar i väletablerade klimatanpassade växter. De ska bort allesammans: maskros, kers och nejlikrot m fl. Det är de ömtåliga, de som måste täckas på vintern och skyddas från tidig vårsol, som får vara kvar.
Tänk på vad maskrosen är vacker. Bladens friska gröna färg och så den gula blomman som vänder sig mot solen. Man ritkgit ser vad den njuter av sol och värme. Njuter gör också insekterna som kommer till det dukade bordet. Den ska bort.
Nejlikrotens blomma är inte så iögonfallande men så söt. Bladrosetten med de flikiga och tandade bladen är vacker att se. Den ska bort!
Kersen eller kirskålen ska vi bara inte tala om. En trädgårdsägare vill inte ens sitta på bussen intill en människa med kers i sin trädgård. Vem vet? Det kanske smittar. Nej, kersen ska bort. Men titta när kersen blommar! Den breder ut sina spetsdukar över grönskan så vackert. Kersen ska verkligen bort!
Visserligen indikerar nässlor fin och fet jord, men att nässlorna är boplats för många fjärilslarver är inget att bry sig om. Nässlan ska bort!
När jag var barn lät alltid min pappa nässlorna vara ifred i ett hörn längst ner i trädgården, men så hade vi många fjärilar också.
Löktravens vita små blommor höjer sig över de andra ogräsen på sina styva stjälkar. Bladen är dekorativa och glänsande. De luktar och smakar lök. Den ska bort!
Visst är de ömtåliga, sköra växterna vackra! Det tycker jag också, men jag tror faktiskt att det är sporten att klara de svåra som råder över skönheten.
Mitt favoritogräs? Harkålen, allt är vackert på harkål, växtsätt, bladform, blomma och frökapsel.
Men åh vad pionen är underbar!
---------
Harkål Lapsana communis
Kers Aegopodium podagraria
Nässla Urtica dioica
Nejlikrot Geum urbanum
Maskros Taraxacum
Löktrav Alliaria petiolata
